Chet Baker

Född i Yale, Oklahoma, 1929 och uppvuxen i Kalifornien tog Chet Baker tidigt under 1950-talet plats på West Coasts jazzscen med en trumpetstil som var smidig, återhållsam och mycket melodisk, nära associerad med cool jazz. Efter perioder med Charlie Parker och Stan Getz väckte Baker särskild uppmärksamhet i Gerry Mulligans pianolösa kvintett, där dialogen mellan trumpetlinjerna och barytonsaxofonlinjerna blev central, särskilt på 'My Funny Valentine'. Som instrumentalist och sångare utvecklade Baker samtidigt en lätt, nästan viskande röst som förlängde den intima estetiken i hans frasering. Hans discografi från 1950-talet inkluderar bland annat Chet Baker Sings (1954), Chet (1959) och Chet Baker Is Back! (1962). Från 1960-talet pendlar hans karriär mellan perioder av hög aktivitet och avbrott relaterade till personliga och juridiska problem, med många vistelser i Europa, särskilt i Italien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Baker bildade där olika kvartett- eller kvintett-formationer och spelade in med musiker som Enrico Pieranunzi, Philip Catherine, Jim Hall eller Paul Bley. Fram till sin död i Amsterdam 1988 behöll Chet Baker detta avskalade och sjungande ljud, på gränsen mellan cool lyrism, avslappnat bop och jazzballad.