Jean-Michel Jarre

Jean‑Michel Jarre gör sig redan under 1970‑talet till en central aktör i utvecklingen av elektronisk musik i Frankrike. Hans tid vid Pierre Schaeffers Groupe de recherches musicales bidrog väsentligt till hans syn på ljud. Han blev känd med albumet Oxygène (1976), innehållande långa instrumentala stycken byggda kring syntetiska lager och repetitiva melodiska motiv; därefter kom Équinoxe (1978) och Les Chants Magnétiques (1981), som bekräftade en stil med svävande atmosfärer, minimalistiska rytmsekvenser och drag som ligger nära instrumentell pop. Under 1980‑ och 1990‑talen — från Zoolook (1984) via Rendez‑Vous (1986) till Chronologie (1993) — utforskade Jarre både samplade röster och strukturer närmare dansmusik, samtidigt som han utvecklade stora stadsföreställningar som kombinerade elektronisk musik med monumentala projektioner och ljusshower. Från 2000‑talet och framåt, med skivor som Métamorphoses (2000) och de två delarna av Electronica (2015–2016), utökade han samarbeten med producenter, kompositörer och visuella konstnärer och riktade in sig på immersiva projekt, inklusive flerkalssliga format och virtuella föreställningar, alltid med en melodisk, filmisk elektronisk uttrycksform.