Francesco De Gregori

Född i Rom 1951, slog Francesco De Gregori igenom i början av 1970-talet i det italienska låtskrivandets renässans, efter att ha gjort sin debut på Folkstudio-scenen, en central plats i det romerska musiklivet. Hans skrivande utvecklas i skärningspunkten mellan folk, pop/rock och en mycket italiensk tradition av berättande sång; texter som ofta är alluderande, fyllda av karaktärer, fragment av historia och vardagsbilder. Efter Theorius Campus med Antonello Venditti 1972 inleder Francesco De Gregori en solokarriär med Alice non lo sa 1973, sedan Francesco De Gregori 1974, innan han når en bredare publik med Rimmel 1975. Resten av hans discografi, från Bufalo Bill 1976 till Titanic 1982, Scacchi e tarocchi 1985, Canzoni d’amore 1992, Amore nel pomeriggio 2001, Pezzi 2005, Sulla strada 2012 eller Pastiche 2024 med Checco Zalone, visar en kontinuitet i skrivandet och ständig uppmärksamhet på akustiska arrangemang, rockinflexioner och populära former. Genom årtiondena har Francesco De Gregori också varit involverad i många gemensamma projekt med Lucio Dalla, Giovanna Marini, Ron, Antonello Venditti eller kring Bob Dylans repertoar, samtidigt som han varit mycket närvarande på scenen, från klubbar till stora arenor, i ett sober register där rösten, berättelsen och sången står i förgrunden.