Gazpacho

Ursprungligen från Oslo i Norge bildades det progressiva rockbandet Gazpacho 1996 kring Jan-Henrik Ohme, Jon-Arne Vilbo och Thomas Andersen; snart anslöt sig Mikael Krømer, Kristian Torp och Lars Erik Asp, vilket stabiliserade sextetten. Gruppen gjorde sig gällande i början av 2000‑talet på den europeiska progressiva rockscenen, spred snabbt sin musik online och var förband åt Marillion, vilket förankrade dem i ett nätverk av scener och festivaler. Redan med debutalbumet Bravo (2003), och med When Earth Lets Go (2004) samt Firebird (2005), etablerade Gazpacho ett uttryck mellan progressiv rock, art rock och ambient – kännetecknat av en behärskad sång, frekvent användning av fiol och keyboards samt en smak för längre format. Night (2007) bekräftade en preferens för långsamt utvecklande stycken och repetitiva stämningar, en inriktning som fortsatte med konceptalbum som Missa Atropos (2010) och Demon (2014), samt Molok (2015), Soyuz (2018) och Fireworker (2020). Texterna kretsar ofta kring berättelser, myter eller metafysiska frågeställningar, understödda av detaljerade arrangemang där rockmotiv, kammarmusikaliska inslag och subtila elektroniska texturer samexisterar. Gazpacho är främst aktivt på turné i Europa och föredrar klubb- och festivalscener dedikerade till progressiv rock, där de framträder med konserter fokuserade på nästan narrativa tolkningar av sina album.