François Jeanneau

François Jeanneau, född i Paris 1935, utbildade sig först i flöjt vid konservatoriet innan han autodidakt lärde sig sopransaxofon och senare tenorsaxofon, efter att ha upptäckt jazzen vid parisiska konserter med Charlie Parker och Sidney Bechet. I början av 1960‑talet spelade han i trummisen Mac Kacs kvartett på Club Saint‑Germain och kompade tillfälligt förbi passerande amerikanska musiker — en erfarenhet som formade hans musikaliska uttryck. Efter en vistelse i Finland 1962 med Aldo Romano och Jean‑François Jenny‑Clark vände han sig mot fria improvisationsformer och deltog i de tidiga mellan­stegen av free jazz i Frankrike, bland annat med Jef Gilson på Enfin! och François Tusques på Free Jazz. Hans bana omfattar även gruppen Triangle (1970–1974) och därefter en skivkatalog som ledare med titlar som Un bien curieuse planète (1975), Techniques douces (1976) och Ephémère (1977), i ett uttryck som förenar komposition, modal jazz, öppen improvisation och orkestrala klangfärger. Jeanneau grundade Pandemonium 1979, ledde Orchestre national de jazz vid dess start 1986 och utvecklade ett omfattande pedagogiskt arbete vid Conservatoire de La Réunion och CNSMD i Paris. Från slutet av 1990‑talet engagerade han sig även i soundpainting tillsammans med Walter Thompson och inom Spoumj.