Pop Will Eat Itself

Bildat i Stourbridge i West Midlands i England dök Pop Will Eat Itself upp i mitten av 1980‑talet i kölvattnet av grebo‑scenen, innan de utvecklade sitt uttryck mot en tätare blandning av indie rock, hiphop‑kultur, elektronik och senare industrial rock. Med Graham Crabb, Clint Mansell, Adam Mole och Richard March i centrum utmärkte sig Pop Will Eat Itself snabbt genom korta, nervösa låtar fyllda med ljudcollage, och förfinade denna formel på Box Frenzy (1987), This Is the Day...This Is the Hour...This Is This! (1989), Cure for Sanity (1990), The Looks or the Lifestyle? (1992) och Dos Dedos Mis Amigos (1994). Deras bana innefattar också arbete med producenten Flood, turnéer i Storbritannien, Europa och USA samt samarbeten med Fun‑Da‑Mental på "Ich Bin Ein Auslander" och med The Prodigy på "Their Law". Gruppen splittrades 1996, återförenades kort 2005 och återupptog projektet mer permanent från 2010 kring Graham Crabb, bland annat med Mary Byker, för nya inspelningar som New Noise Designed by a Sadist (2011) och Anti‑Nasty League (2015). Sedan dess har Pop Will Eat Itself behållit en identitet grundad i korsningen mellan skrovliga riff, elektroniska rytmer och popskrivande förvridet av ironi och distorsion.