Norma Winstone

Född i Bow, i östra London, och delvis utbildad vid Trinity Music College, gör Norma Winstone sig gällande i den brittiska jazzscenen från slutet av 1960-talet med en sångstil som prioriterar färg, frasering och improvisation lika mycket som texten. Hennes musik ligger mellan modern jazz, europeisk improvisation och kammarmusik, med en röst som ofta används som ett instrument och som kan växla mellan omtolkade standards, ordlösa linjer och texter som hon själv skriver. Efter betydelsefulla debuter på Ronnie Scott’s och i Michael Garricks grupper spelade Norma Winstone in Edge of Time 1972 och medverkade även i projekt av Joe Harriott, Amancio D’Silva, Nucleus, John Surman, Mike Westbrook eller Michael Gibbs. Hennes karriär är nära kopplad till pianisten John Taylor och trumpetaren Kenny Wheeler, särskilt i Azimuth-trion, aktiv på flera album mellan 1977 och 1995, där lyrism, rytmisk frihet och mycket öppna atmosfärer möts. Parallellt utvecklar Norma Winstone en egen diskografi, bland annat Somewhere Called Home (1987), Well Kept Secret (1995), Distances (2008), Stories Yet to Tell (2010), Dance Without Answer (2014), Descansado: Songs for Films (2018) och Outpost of Dreams (2024) med Kit Downes. Norma Winstone har därmed en unik plats i europeisk jazz, vid skärningspunkten mellan komposition, improvisation och språkets arbete.