No Te Va Gustar

Bildat i Montevideo, Uruguay, 1994, tillhör No Te Va Gustar vågen av rioplatensk rock genom att blanda rock på spanska, reggae, ska samt referenser till murga och uruguayansk candombe. Runt sångaren och gitarristen Emiliano Brancciari utvecklades bandet successivt till en stor konstellation med blåssektion och klaviaturer, vilket präglade No Te Va Gustars ljud både på scen och i studio. Efter starten i de oberoende kretsarna i Montevideo och Buenos Aires inleddes skivkarriären med “Sólo de noche” (1999), följd av “Este fuerte viento que sopla” (2002) och “Aunque cueste ver el sol” (2004), där en blandning av melodisk rock, synkoperade rytmer och texter om det urbana vardagslivet, känslomässiga band och sociala spänningar framträder. Albumen “Todo es tan inflamable” (2006), “Por lo menos hoy” (2010) och “El calor del pleno invierno” (2012) följde bandets publikexpansion i Latinamerika och senare i Spanien, driven av många turnéer. Med “El tiempo otra vez avanza” (2014), “Suenan las alarmas” (2017), omtolkningsskivan “Otras canciones” (2019) och “Luz” (2021) befäster No Te Va Gustar en estetik där rockballader, reggae‑nära tempi och mer avskalade arrangemang samexisterar, ofta i dialog med artister från andra latinamerikanska scener.