Pascal Comelade

Född i Montpellier 1955 har Pascal Comelade sedan mitten av 1970‑talet utvecklat ett instrumentalt verk som befinner sig i gränslandet mellan experiment, snedvriden pop, filmmusik och små akustiska former, med en varaktig förankring i Katalonien efter flera år i Barcelona. Hans tidiga skivor, däribland Fluence (1975), hör till en elektronisk och repetitiv linje, innan han successivt rörde sig mot ett mer melodiskt språk där leksaksinstrument, klaviaturer, percussion och små ensembler blev centrala. Denna estetik tog varaktig form med Bel Canto Orquestra, hörbar bland annat på Bel Canto Orquestra (1984) och på album som El Primitivismo (1987) och Psicotic Music' Hall (2002). Pascal Comelade har också verkat i mycket skiftande sammanhang — från indie‑rock till chanson, via improvisation och filmmusik — och samarbetat med bland andra Robert Wyatt, Richard Pinhas, Jac Berrocal, Pierre Bastien, PJ Harvey, Albert Pla, The Limiñanas och Lee Ranaldo. På senare år gav han ut Le non‑sens du rythme (2022) och därefter Velvet Serenade och Boom Boom (2023), vilket bekräftar en bana präglad av smak för det udda, korta former och ett omedelbart igenkännbart instrumentalt uttryck.