Motorpsycho

Bildat i Trondheim i slutet av 1980-talet etablerade sig Motorpsycho först i ett tungt, brusigt och alternativt register innan de mycket snabbt utvidgade sin repertoar till psykedelisk rock, progressiv rock, indie rock och utflykter till folk, jazz och post-rock. Bandets kärna har sedan starten vilat på Bent Sæther och Hans Magnus Ryan, med flera trummisar genom perioderna, från Håkon Gebhardt till Kenneth Kapstad och sedan Tomas Järmyr. Från de tidiga plattorna, inklusive Lobotomizer (1991), Soothe (1992) och Demon Box (1993), utvecklar Motorpsycho ett expansivt skrivande, präglat av kontraster mellan mättnad, melodier och långa former. Årtiondet 1990-tal etablerar bandet på skandinaviska scener och i norra Europa, med album som Timothy’s Monster (1994), Blissard (1996) och Trust Us (1998). Vid ingången till 2000-talet svänger Motorpsycho ljudet på Let Them Eat Cake (2000), Phanerothyme (2001) och It’s a Love Cult (2002), i en mjukare och mer melodisk riktning. Framförandet växlar mellan direkta formats och ambitiösa konstruktioner, särskilt The Death Defying Unicorn med Ståle Storløkken (2012), följt av The Tower (2017), The Crucible (2019), The All Is One (2020), Kingdom of Oblivion (2021), Ancient Astronauts (2022) och Yay! (2023). Motorpsycho förblir kopplat till en rörlig estetik, som består av massiva riffs, improvisation, akustiska passager och utsträckta kompositioner.