Half Man Half Biscuit

Bildat i Birkenhead i Merseyside utvecklades Half Man Half Biscuit kring sångaren, gitarristen och låtskrivaren Nigel Blackwell och basisten Neil Crossley. Gruppens sättning har förändrats genom åren, men ljudbilden är förankrad i brittisk indierock med inslag av post-punk. De dök upp 1984 och gjorde sig först gällande på den engelska independentscenen med Back in the DHSS 1985, följt av singlarna “The Trumpton Riots” och “Dickie Davies Eyes” 1986, innan en första splittring samma år. Återkomsten 1990 återupplivade bandet; de spelade bland annat på Reading Festival och fick stöd av John Peel, för vilken Half Man Half Biscuit spelade in tolv sessioner. Deras musik vilar på torra eller nervösa gitarrer, raka rytmer, avsiktligt avskalade popmelodier och texter som blandar samhällssatir, vardagsdetaljer, brittisk populärkultur, fotboll och lokal geografi. Bland deras album märks McIntyre, Treadmore and Davitt (1991), This Leaden Pall (1993), Some Call It Godcore (1995), Voyage to the Bottom of the Road (1997), Cammell Laird Social Club (2002), Achtung Bono (2005), CSI:Ambleside (2008), Urge for Offal (2014), The Voltarol Years (2022) och All Asimov and No Fresh Air (2025). Ett samarbete med Margi Clarke på “No Regrets” gavs ut 1991.