Buddy Guy

Uppvuxen på bomullsplantagerna kring Lettsworth i Louisiana utvecklade Buddy Guy tidigt ett gitarrspel präglat av den lantliga bluesen innan han 1957 flyttade till Chicago, där han snabbt etablerade sig på South Side-scenen. Som gitarrist och sångare associerad med den elektriska Chicago-bluesen medverkade Buddy Guy i många sessioner för Chess Records under 1960‑talet, bland andra tillsammans med Muddy Waters, Howlin’ Wolf och Koko Taylor, samtidigt som han befäste en personlig stil kännetecknad av mycket skarpa anslag, tydlig användning av distorsion och kontraster mellan avskalade partier och mer intensiva utbrott. Hans första soloalbum, ”I Left My Blues in San Francisco”, kom 1967, följt av skivor som ”A Man and the Blues” (1968), ”Stone Crazy!” (1979) och ”Damn Right, I’ve Got the Blues” (1991), som etablerade Buddy Guy i ett repertoar som blandade tolkningar av standards, egna kompositioner och inslag av rock, soul och rhythm and blues. Hans långa samarbete med munspelaren Junior Wells, exemplifierat av ”Hoodoo Man Blues” (1965), och hans internationella turnéer placerade honom i skärningspunkten mellan blues-, rock- och festivalscenerna. Från slutet av 1980‑talet utvecklade Buddy Guy även klubbverksamheten med Legends i Chicago, samtidigt som han fortsatte att spela in studioalbum som ”Sweet Tea” (2001), ”Living Proof” (2010) och ”The Blues Is Alive and Well” (2018), vilka förde vidare en mycket uttrycksfull inställning till elektrisk blues, rotad i Delta‑ och Chicago‑traditionen men öppen för samtida influenser.